Finns inte ord för att beskriva..
Så många dåliga minnen, så många dåliga stunder, varför se tillbaka på allt dåligt?
Det gör ont, själen bara svider, när jag som vanligt tänker tillbaks i tiden.
Utanpå tror ni att jag är så glad.. Men egentligen kämpar jag för att klara av en enkel dag..
Ni ser hur jag skrattar, och ni ser hur jag ler, men inuti min kropp så orkar jag inget mer...
Jag vill dölja min smärta så ni tror att det är perfekt för mig. Men hur länge kommer jag orka?..
Det är ungefär såhär man känner, alla dessa lögner, folk som förstår hur man känner men orkar inte bry sig, skiter i en, snackar bakom ryggen, ljuger en rakt upp i ansiktet, tror att dom e coola inför andra när dom står där o spottar, spydiga små skitar de e va ni är, ingen verkar vilja fatta, när ska ni ta en på allvar? Hur långt ska man behöva gå för att få hjälp?
När ska ni fatta: Ord sårar, såren dom läker men ärren finns kvar! Möt sanningen & sluta blunda för problemen!
Nån gång måste man ta itu med dom vare sig man vill eller inte..
Det finns fan inte ord för hur sårad jag egentligen är/blir & har blivit... Alla lögner, svek.. Fattar ni inte hur dåligt man mår?
